KORAD LPI LPII SE UCH TJH Hässlehoffs Gaia-Guccidoter

Fredag 6/5

 

Uppstigning 5 på morgongen, frukost halv 6. Morgonen var relativt lugn vi käkade frukost, rastade hundarna, tränade lite lydnad och gav de andra grupperna en hjälpande hand.

 

Sen var plötsligt dag för mig att göra Gaia stridsbredd. Vi skulle patrullera och säkra en närliggande väg. En av instruktörerna tog mig lite till sidan och frågade om Gaia var skottberörd… Ajajaj, nu smäller det tänkte jag! :/ Jag sa att hon hade varit lite konstig vad det gäller skotten den senaste tiden så han gick igenom med alla soldaterna vid samlingen att man inte för skjuta när hundarna är längst fram och arbetar. De ska ha hunnit springa längs ner i gruppen innan det börjar skjutas! Alla tyckte det var rimligt.

 

När vi patrullerat ett tag ca 300m gjorde Gaia en tydligt vindmarkering ner åt vänster. Skjutbanan låg där nere, det blåste nästan storm(!) från det hållet ;) så hon var väldigt fäst vid vittringen där ifrån. Sen gjorde hon två mycket snabba ljudmarkeringar till höger. Jag hann tänka – ”visa mig en gång till så meddelar jag gruppchefen”… Sen blev vi påskjutna! Jag och Gaia sprang en bit och kastade oss i diket. Jag trodde vi var på lagom avstånd från skjutandet… men ååå så fel jag hade! ;) Soldaterna hade spritt ut sig i diket på andra sidan vägen(!) på skytteled i riktning mot kullen. Alltså låg jag och min lite skott-orliga hund på ett avstånd med en hel grusväg bort från 10 pangande AK4:or! Det gick faktiskt riktigt bra. Hon brydde sig inte om pangandet, på ett negativt sätt i alla fall. Klart att hon reagerade i den mån att alla plötsligt blev galna, slängde sig på marken, fulla av adrenalin och började skjuta vilt omkring sig! Men hon var inte rädd.

 

Instruktören som jag pratade med tidigare kom och frågade hur det gick och tyckte inte hon verkade det minsta berörd! Skönt att matte är så trög ibland faktiskt… Annars hade jag säkerligen mjäkat bort och fortfarande trott att hon kanske, kanske, kanske skulle reagera på skott igen. Nu vet jag att det hon reagerade på för ett tag sedan berodde på halsinfektionen och inget annat! ;)

 

 

Jaja… När soldaterna jagat bort skurkarna efter en hel del pangande uppe i skogen, var det dags att röra sig tillbaka till middag. På vägen tillbaka fick soldaterna träna på att säkra hund och hundförare.

 

Gaia fick vila i basen en liten stund tills det var dags att träna på att rigga upp en O-plats. Först lite teori sen ut i skogen med Gaia i spetsen (…!?...) Eller inte! :/ Gruppchefen i den här gruppen, eftersom jag inte tillhörde någon grupp, som Jörgen gjorde, fick jag rotera runt i 3 olika grupper, och det här gruppchefen hade ingen aning av vad hundarna varken är till för eller bra för!

När vi kom upp till vår O-plats fick jag order om att springa ner med Gaia och hämta en ”vanlig” soldat. Jag protesterade väl lite… och han frågade – ”var jag tråkig nu”!? - ”ja”, sa jag. Vad tror ni då den lilla pojken sa?

”Men okej då, bind hunden här utanför så kan du krypa upp i tältet och bevaka området”! Det var nästan som om jag svalde min egen tunga, vem i hela friden kan bevaka bättre än en hund!? Jag blev så irriterad på hans klantighet och okunskap att jag gick ner och hämtade en annan soldat! Men herregud, inte vill jag ligga i nått jäkla tält och glo i horisonten, det är ju Gaias uppgift!

 

 

Jaja… lite arg och lite frustrerad satt jag och snackade med en mycket klok man i väntan på att gruppen skulle återvända.

 

Sen var det återigen krubbtime för både mig och Gaia. Alla i gruppen blev därefter beordrade vila. Det gick larm om flygbomb, eller nått liknande, men larmet gällde inte vår grupp så jag lade det inte på minnet. Det hann bli skymning innan nästa larm gick – denna gången var det vår grupp som skulle iväg. Den gruppen som skickades ut för ett tag sedan hade även den blivit överfallna och så gott som alla var döda. Så upp och hoppa, spring och gör hunden stridsberedd!

 

Patrullering med säkrare längs med vägen mot den plats där olyckan inträffade. Det märktes att Gaia var på spänn, det var vi troligtvis allihopa, för det kändes nästan på riktigt! ;) Efter ett tag satte vi oss ner för jag upplevde att det var något på gång lite snett framifrån. Jag meddelade gruppchefen som undrar ungefär hur lång borta markeringen var. (hmmm, så duktig är ju inte jag ännu… men jag försökte låta självsäker och sa att det var en markering långt borta…!) Så efter lite överläggning med högre makter beslutade gruppchefen om fortsatt patrullering.

 

Nu hade det hunnit bli mörkt men vi patrullerade på i vanlig ordning. Efter 2-300 meter till spände Gaia sig ordentligt, kröp ihop och morrade lågt… Hon morrade mer för varje steg vi tog, och där framme i ett krön satt och låg den massor av skadade soldater. Gruppen gick in för att säkra och tillkalla sjukvårdspersonal. Jag och Gaia satt i vägkanten med våra säkrare och tittade på förödelserna. Då kom en högre makt till oss och berättade att en av våra skadade soldater hade betett sig förvirrat och avvikit ut i skogen. Deras föreslag var att vi skulle slå en ruta runt hela olycksplatsen och se om vi kunde få upp något spår.

 

Jag, Gaia och mina säkrare (+ en instruktör) gav oss ut i skogsnatten för att leta efter en skadad person. Vi fick snart upp ett kockrent vänsterspår och vi rusade på i det vi trodde var spåret! ;) Jag uppmärksammade och konstaterade att det var en mycket förvirrad, kanske en person med insulinchock som förvirrat sig ut i skogen. För det spåret vi fann gick på alla håll och kanter. Efter ca 15 minuter sa instruktören att vi skulle försöka leta oss tillbaka och försöka få upp vind från den skadade. Det visade sig att instruktören råkat se den skadade när vi passerade honom, detta ca 10m före Gaias klockrena vänsterspår. Jag fattade verkligen ingenting! :( Det var ju ett så jäkla bra spår och hon hade full koncentration och en bra fart hela tiden. (kanske var det ett annat spår) Sha, inte vet jag – men det blev riktigt misslyckat i alla fall. Vi fick aldrig upp någon vittring av den skadade heller. När vi kom tillbaka till utgångspunkten visade det sig att den ”skadade” hade gett upp efter 10 minuter och fanns alltså inte kvar i skogen när vi försökte få fram vittring. Trågigt med sant, ett sånt misslyckande från vår sida. Pinsamt…!

 

Menmen… Gaia var såååå trött, vi höll på och letade efter den skadade i drygt en timme… Vi missade grillningen på grund av oss! ;)

 

Sen sov i alla fall Gaia gott. Jag låg och grubblade ett tag på vad fasiken som gick så fel. Inte fick jag ligga och grubbla så länge för klockan var väl närmre 12 och John blund smög sig på med stora steg. På natten fick jag sitta eldvakt mellan 3 och 4.

 

[Jag har fortfarande ingen aning om vad som egentligen hände, var det vinden som spökade med oss, vad det inte alldeles för ointressant gubbe, var det ett mycket mer intressant spår hon hittade, var det ett viltspår!?! Jag har faktiskt ingen aning…]